Oj vad intensiva de sista dagarna har i Tokyo blev! Jag har verkligen utnyttjat tiden maximalt och sovit minimalt...har inte ens hunnit ata ordentligt idag! Sa med blodsockerfall, overtrotthet och superomma fotter ska jag nu forsoka skriva nagra rader innan jag stupar i sang.

Gardagen borjade med en shoppingtur tillsammans med Naomi, som ar en av de japanska studenterna som kommer till Sverige i sommar. Vi har blivit riktigt goda vanner och det ska bli roligt att fa visa henne Goteborg sedan. Hon laser till speciallarare och ar intresserad av konst sa vi har mycket gemensamt. Jag kopte leksaker och klader...och jag fattar inte hur jag ska fa ner allt i vaskan!

Efter lunch akte jag och Henrik ut till Nishikawas kuruma ningyoteater utanfor Tokyo. Henrik var med som tolk, men var dessutom intresserad av dockorna eftersom han laser design. Jag har ju traffat Koryo pa en kurs han hade i Stockholm for fyra ar sedan, och vi har manga gemensamma teatervanner, sa det var roligt att ses. Han ar femte generationen dockspelare och har spelat sedan han var 11 ar. Teatern var ganska stor och full av fantastiska dockor: ett helt rum var fyllt med bara huvuden i glasskap. Manga av dem var over 250 ar gamla, och de spelar med dem an! Det kandes heligt att fa halla i ett sa gammalt dockhuvud. Vi fick prova att spela lite och sedan korde han en liten forestallning bara for oss. Precisionen i varje rorelse med de perfekta dockorna kan inte beskrivas i ord. Sedan ville han bjuda oss pa restaurang, men Henrik hade inte tid att vara med. Sa jag akte till en japansk tofu-restaurang med honom och at mycket marklig mat: typ 15 ratter med bl.a. raa musslor, tofu forstas, bambuskott och friterad fisk med skinnet kvar pa. Det var intressant att hora om hans turneer runtom i varlden och om intrikata dockteaterdetaljer.

Nar jag kom "hem" hade jag tankt blogga men blev erbjuden att hanga med till en fest i ett kollektiv en bit bort dar tva svenskar bor. Det lat forstas roligare. En av svenskarna jobbar med animation har i Tokyo och det ar verkligen synd att jag inte traffade honom innan, for da hade jag ju kunnat komma och se studion! Han hade grymma bocker om animation som jag vill bestalla nar jag kommer hem, och massor med tips pa studios och filmer. Det var bra for jag behovde en animationspuff infor hemkomsten...

Imorse drog jag in till Yoyogiparken ganska tidigt for att se shintotempel och amatorrockband -en kontrast som vanligt! Det var soligt och varmt och perfekt for en promenad. Den promenaden pagick sedan i 9 timmar! Darav utmattningstillstandet. Men i alla fall: till templet kom jag just i ratt ogonblick for att se ett brollopstag, dar bruden bar vit kimono och over paret holls ett stort rott parasoll: vackert. Sen irrade jag runt i den dar parken ett tag och tittade pa azaleor stora som trad. Utanfor hade banden stallt upp sig och borjat lira: ungdomar kommer dit pa sondagar, utkladda till Elvis och playboykaniner och gud vet vad for att visa upp sig for alla manniskor. Det var mest skranigt: jag ar nog for gammal. Ja sen gick jag och gick och gick upp och ned for alla gator i varmen bland extremt mycket folk. Det var haftigt att bara stanna upp och titta pa dessa folkmassor! Stora fyrvagskorsningar korsas fran alla fyra hornen samtidigt: sag ut som floder av manniskor som mottes pa mitten och gick in i varann. Alla har sa brattom och det finns ingenstans att sitta ner. Bankar far helt enkelt inte plats.

Att det ar sa trangt i stan beror delvis pa att "golden week" borjar nu. Det ar en vecka fylld av helgdagar sa de flesta ar lediga. Darfor passar det utmarkt att resa hem just nar alla myrorna tranger upp ur sina gangar i stacken, for det ar helt outhardligt med all trangsel! Imorgon landar jag i glesa Sverige, men en del av mig kommer alltid att finnas kvar har.

Sara

Idag gick jag vilse pa riktigt for forsta gangen. Varje gang jag ger mig ut i Tokyo kanns det som att skjuta ut sig i yttre rymden, och jag vagar mig allt langre bort. Det brukar ga bra med hjalp av karta och hjalpsamma japaner. Idag var jag dumdristig nog att inte ta hjalp av dessa tva saker. Eftersom jag reser hem pa mandag vill jag hinna se sa mycket som mojligt nu de sista dagarna, sa idag begav jag mig till Ginza nara Tokyo station. Jag kollade snabbt pa kartan at vilket hall jag skulle ga, och sedan gick jag dit med en jakla fart i en timme...tills det borjade kannas konstigt och jag insag att jag inte hade en aning om var jag var. Det var en ganska obehaglig kansla, for Tokyo ar sa stort! Jag fragade en tjej pa gatan och det visade sig att jag gatt at helt fel hall: i en timme! Klantigt. Da tog jag T-banan och kom ratt tillslut. Men tidsplaneringen sprack totalt och jag struntade i fiskmarknaden jag tankt besoka.

Istallet kollade jag extremt noga pa kartan och fragade folk om vagen hela tiden for att na fram till en park vid hamnen: det lyckades! Parken tillhorde kejsarfamiljen till 1945 och var mycket fin med stora dammar, blommande falt, palmer och tempellika sma trahus. Det stod i skarp kontrast till de gigantiska skyskrapor som omringade parkens vastra sida! Darifran tog jag en bat som gick norrut langs Sumidafloden hela vagen till Asakusa. En fin aktur under alla broarna och som gav ett annat perspektiv pa Tokyo. Pa baten traffade jag en skock overforfriskade koreanska affarsman som bjod mig pa fiskgodis och sade att jag var "very beautiful". De skulle alla bli fotograferade tillsammans med mig och jag kande mig som Ingrid bergman: en trevlig upplevelse! I Asakusa besokte jag ett stort tempel dar man verkade tillbedja mammon mer an buddha...

Nar jag kom tillbaka till studenthemmet hade partyt borjat som annonserats i hissen i en vecka. Ett knytkalas for utbytesstudenter...jag var sen och hade ingen mat med mig, men deltog en stund anda. Jag provade mat fran olika lander och halsade pa manga nya manniskor. Av misstag rakade jag ata en av de ackligaste saker jag sett i matvag. Flera ganger har olika personer har forsokt forma mig att smaka, med argumentet att man maste prova detta nar man ar i Japan, men jag har hela tiden vagrat. Natto heter det, och ar ruttna bonor som avger ett klisterliknande slem och blandas med senap och soja. Later det lockande? Ikvall at jag av sushin som stod framdukad och upptackte att natto var instoppad i en san dar rulle: jag holl pa att spy! Men nar jag hamtat mig kunde jag stolt deklarera for den colombianska killen, som tjatat mest pa mig att jag maste prova, att jag faktiskt atit natto nu! (Men aldrig nagonsin mer och jag avrader er alla fran att smaka!)

Jag har dubbla kanslor infor hemresan: tva veckor ar alldeles for kort tid nar man besoker en frammande kultur. Jag kanner att jag bara nosat lite pa Japan och vill veta och se sa mycket mer: resa runt, studera japanska och lara kanna japaner. Men samtidigt ar tva veckor alldeles for lang tid att vara borta fran sina barn! Jag saknar Isak och Ylva sa fruktansvart mycket: idag sag jag en femarig flicka pa taget och borjade nastan grata! De sista tva dagarna nu ska jag verkligen njuta av att vara har, men sedan blir det skont att aka hem!

Sara

Imorse vaknade jag av att hela lag- och mellanstadiet har brevid sjong med varldens kraft och till accompanjerande trummor. Solen sken fran en klarbla himmel och det var redan 20 grader varmt ute. -Vilken underbar dag! Jag gjorde det sista besoket pa skolan och sag pa nar 12-aringar skapade konst av forpackningsmaterial. Intressant att se hur deras kunskaper i origami paverkade arbetet. Efterat traffade jag rektorn och overlamnade min present till skolan: en bok om Sverige pa japanska att ha i barnens bibliotek.

Efter lunch fick jag lana en cykel av studenthemmet, och tillsammans med Gustav och vardinnan cyklade jag genom sommarvarma villaomraden till marionetteatern. Vi fick se en timmes lang repetition av "Lille prinsen" med moderna marionettdockor spelade av bra dockspelare. Gustav oversatte at mig. Efterat bjod en dam som arbetar med teatern oss hem till sig dar hon hade flera dockor hon ville visa. Detta blev mitt forsta besok i ett japanskt hem. Huset var sa vackert! Det var ett stort hus med blanka tragolv och mjuka mattor, laga bord mitt i rummen och skjutdorrar av rispapper som vette ut mot en utsokt planerad typisk japansk tradgard. Jag sade till damen att hennes hem sag ut som ett tempel i Kyoto och da kramade hon min hand, sa jag tror det togs som en komplimang.

Nar jag kom tillbaka till mitt rum gick jag ut pa den soliga balkongen och kisade bort mot de soldisholjda bergen i vaster. Jag kunde se silhuetten av Fuji! Varmen frigjorde starka dofter fran staden och det flaktade behagligt. Plotsligt spelades "klockan-fem-melodin" (som ar vad det later som fast ingen jag pratat med vet varfor den spelas. Melodin byts ut varje arstid och alla verkar tycka att det ar trevligt) och det var en mycket speciell stamning.

Nar jag kom till lokalen dar jag skulle halla mitt foredrag fick jag veta att 120 personer bjudits in...men bara fem kom. Sa tillsammans med tva tolkar, professorn och Takashi som arrangerat motet, hade vi istallet en informell diskussion dar de stallde fragor som jag svarade pa. Jag var anda glad att jag var sa val forberedd och hade last pa de engelska termerna innan, for deras fragor var mycket specifika. Jag talade ocksa om for dem att flera studenter i min klass garna vill resa hit och studera deras skola. Professorn svarade att han garna tar emot fler fran var utbildning och att nog oktober ar den basta manaden for det. Sa nu mina kara klasskamrater far ni smida medan jarnet ar varmt och ta chansen att resa hit redan i host!

Efterat hade de ordnat en middag pa en kinarestaurang har i narheten med mycket god och konstig mat: svarta agg, tofusoppa och genomskinliga nudlar. Det var mycket trevligt och vi talade lange och ingaende om skillnaderna mellan svensk och japansk kultur. Jag lar mig varje dag lite till om Japan, vilket forstas bara foder nya fragor. De bjod mig pa kalaset och jag kanner stor tacksamhet for deras omtanke och gastfrihet. En sak att lara fran det har folket!

Sist idag vill jag tacka for era kommentarer. Eva: du ska fa en lang utlaggning om genus i Japan nar vi ses igen, det ar inte helt okomplicerat! Och Maja: plastic fantastic ar nagot som verkligen galler for Japan. Tack ocksa for alla tidigare kommentarer jag fatt, det ar jatteroligt att lasa dem! Det ska bli roligt att ses igen i skolan. Ni ligger nog ljusar fore mig i era projekt...men det ar det vart!

Sara

Är det ingen som läser min blogg längre?! Jag har inte fått några kommentarer på flera dagar. Egentligen fånigt att sitta här och längta så mycket efter det...jag inser hur bunden jag är till min grupp av människor här i världen. Har funderat mycket över individ-gruppförhållandet sedan jag kom hit till Japan. Jag har tänkt att vi svenskar är så individualistiska och Japanerna har en utpräglad gruppmentalitet. Det är till viss del sant, men mest en grov generalisering. Japanernas förkärlek för gruppen tar dock ofta roliga och ibland mycket tydliga uttryck. Som tex fenomenet att det en gör ska alla andra göra: ställa sin cykel där det inte är tillåtet bara för att någon annas står där eller ställa sig i kö bakom någon bara för sakens skull. De älskar också lagsporter och grupparbete, och överallt ser man grupper av vägarbetare, tjänstemän eller vakter...sällan en och en även om de oftast verkar överflödigt många. Samma sak gäller modet här, vilket är mycket mer homogent än hemma i Sverige, även om det förekommer utstickare förstås. Kvinnorna bär beiga ytterkläder och ofta extremt obekväma pumps, männen bär svarta kostymer...

När jag åkte tåget in till Shinjuku idag för att leta rätt på en verktygsaffär satt mannen brevid mig och läste en amerikansk dagstidning. Jag kan ju aldrig annars prata med någon pga språket, så jag inledde ett samtal med honom. Han kom från venezuela/USA och har varit här i tio år. Nu var han påväg tvärs över Tokyo för att köpa en våningssäng till sina barn. Jag frågade hur han skulle transportera hem den, men han visste inte...Vi talade mycket om japanerna och landets historia, och han slog hål på flera av mina fördomar. Han berättade om alla amerikanska trupper som finns i landet och om Japans militär och hur försvaret fungerar. Intressant! Han berättade också lyriskt om ögruppen Okinawa söder om Japan där han har bott i fem år. Att det är paradiset på jorden med subtropiskt klimat och en helt egen kultur, men också att 75% av de amerikanska trupperna är stationerade där...vilket inte lät så mysigt. Jag ska kolla upp ögruppen, det kanske skulle vara spännande att resa dit någon gång.

Det visade sig att han kände till affären jag letade efter, så jag fick en bra vägbeskrivning dit. Ett åtta våningar högt varuhus med bara konstnärs- och hantverksmaterial! Ett paradis för mig! Jag hittade det jag kom dit för, nämligen olika verktyg för dockmakeri: skulpteringsmejslar, modelleringsverktyg och pärlemorsand. Jag är helt fast i dockteatertankar igen, och denna resan kom mer att handla om det än animation som det var tänkt. Jag vill bara hem och göra dockor nu!!! Imorgon ska jag besöka en repetition på en marionetteater i närheten och på lördag ska jag åka ut till Nishikawas kuruma ningyo-teater och se verkstäder, dockor mm. (Kuruma ningyo är en variant av bunraku men med en spelare som sitter på en pall med hjul bakom dockan)

Men det främsta syftet med den här resan var ju att studera den japanska bildundervisningen. Imorgon gör jag sista besöket i skolan och på kvällen ska jag berätta för lärare och lärarstudenter om den svenska bildundervisningen. Nervöst men jag är hyfsat förberedd nu. Efteråt har de ordnat ett "good-bye-party" till mig...en vecka efter "welcome-partyt". Lite knasigt. Sedan ska jag bara vara turist i tre dagar innan hemresan.

Sara

Nu har jag suttit hela kvallen och plojt igenom Japans laroplaner och beskrivningar av skolsystemet...for att upptacka att det inte finns sa stora skillnader. Intressant i texterna ar att andra varldskriget ar sa narvarande och relateras till i alla syften och mal: att staten Japan ar man om att fostra fredsalskande och demokratiska manniskor, utan varesig politisk eller religios paverkan. Jag fick boken av den japanska bildlararstudenten Takashi idag nar vi besokte mellanstadiet tillsammans. Med mig idag var ocksa fransmannen Le Roux som agerade tolk. Han har varit har i 4,5 ar och studerat japansk diplomatihistoria, pa japanska. Jag upphor aldrig att forundras over manniskors val i livet.

Pa vagen ut fran skolan gick vi igenom biblioteket dar det hangde en stor varldskarta. Jag har noterat det forut att varldskartor har i Japan placerar Japan i centrum och Europa i periferin. Nu stannade jag och berattade om var varldsbild for Takashi. Oj vad han blev forvanad! Kunde inte tanka sig en sadan karta dar Japan var placerad i utkanten! Da berattade Le Roux att Australiens varldskarta vander upp och ned pa varlden och placerar sig overst...snacka om olika perspektiv!

Haromkvallen fragade jag Takashi om hur Japans relation till Kina paverkar studentutbytet mellan landerna. Han sade att det ar svart eftersom dagens studenters far- och morforaldrar var med om andra varldskriget och det fortfarande praglar relationen sa starkt. Som exempel tog han sin lillasyster som ar mycket intresserad av Kinas samhalle och kulturhistoria. Hon ville resa dit som utbytesstudent, men farfar satte sig emot det och darfor kunde det inte ske. Det finns heller nastan inga kinesiska studenter har i Japan, men daremot manga fran andra Asiatiska lander.

Snart ar det lokala val har i Tokyo. Darfor aker det omkring sma vita minibussar fyllda med vinkande japaner, i homogen kladsel och med banderoller, som ropar ut politiska budskap fran morgon till kvall. Antingen genom en megafon pa taket, eller genom att de staller sig pa gatan med en megafon. Det blir valdigt komiskt nar man passerar en sadan parkerad buss pa en somnig villagata tom pa folk, och dar star en man med megafon och entusiastiskt laser ur ett manuskript. Bak i bussen sitter nagra kvinnor och vinkar som Silvia...man kan inte annat an att le at dem!

Sara

Det ar spannande att bo pa ett internationellt gasthem: har sker sa manga moten mellan olika kulturer varje dag. Jag lagade mat ovanligt sent ikvall och sammanstralade i koket med fyra andra kvinnor fran samma korridor som kom ifran Korea, Filippinerna, Brasilien och Luxenburg. Vi samtalade om studier, familj, barn, mat och kulturer. Tva av kvinnorna visade sig ha sma barn i sina hemlander som de inte traffar mer an nagra ganger om aret. Den enes dotter var bara 11 manader! Jag forstar inte hur de star ut, men de ser det som ett privilegium att fa studera vid det val ansedda japanska universitetet. Vi visade bilder pa vara barn och talade om den fysiska saknaden man kanner efter sma barn. Eftersom alla lagade olika sorters mat smakade vi pa varandras, och lyckan var total nar jag sade att brasilianskans efterratt var snarlik var svenska risgrynsgrot, fast av vit majs och med kryddnejlikor. Hon var lyrisk nar hon kom pa att ratten kanske kom fran Europa med portugiserna en gang i tiden. Tank allt vi har gemensamt trots att vi kommer ifran olika kontinenter!

Ikvall har jag shoppat loss i varuhusen nere vid stationen. De har verkligen allt har. Jag menar ALLT! Skulle ha rest hit med en tom vaska som jag kunde fylla...mycket ar forstas ful plastig skit, och mycket annat alldeles for dyrt. Men eftersom de har allt sa finns det fina saker ocksa. Var uppe pa leksaksavdelningen: dar fanns en hel affar for varje figur, exempelvis Miffy, Hello Kitty, Lilo & Stich...och det ar ofattbart hur manga olika sorters leksaker som gar att framstalla pa varje tema! Varuhusen ar oppna halva natterna har, och forstas fyllda med folk hela tiden. Pa vagen hem i de morka granderna motte jag stora flockar med ungdomar pavag ner till stationsomradet for att shoppa och umgas. De bor sa trangt har att de maste ses ute.

Idag besokte jag hogstadiet igen. En rolig sak som sker varje gang ar att eleverna blir sa imponerade nar den som tolkar at mig presenterar sig pa japanska. Killarna ar ju svenskar, sa barnen forvantar sig inte att de kan. Darfor far de staende ovationer varje lektion! Nar jag presenterar mig pa engelska ar de daremot helt tysta och stirrar oforstaende pa mig. Idag var en japansk bildlararstudent med ocksa: han ar en av dem som kommer till Goteborg i augusti. Han ska dit och studera annat, men jag lovade honom att han ska fa se HDK och nagon bildlektion i den svenska skolan. F.o. gar en del energi just nu at till att vara nervos infor ett litet foredrag jag ska halla pa engelska om den svenska bildundervisningen...Ska gora en jamforande analys av den japanska och svenska. Inte helt latt!

Sist men inte minst en kommentar till gardagens blogginlagg: det ar inte mannen pa gatan jag irriterar mig pa vad galler engelskan, utan de som jobbar med information eller service. Exempelvis de i informationsdiskarna vid landets storsta tagstationer...de jag mott med bast sprakkunskaper ar de jag sprungit pa pa taget eller gatan. Men visst far de ha det som de vill i sitt land. De kanske vill vara ifred fran oss andra. Man behover nog vara har lange for att verkligen forsta japanerna och deras samhalle.

Sara

Japaner, japaner, japaner...japaner overallt. De ar sa otroligt manga! Kryllar omkring mig, och var jag an ar ser jag bara japaner, sallan andra folkslag. Idag var forsta gangen som fascinationen byttes mot irritation: hur svart kan det vara att lara sig engelska?! Jag kan lika garna prata svenska med dem, for de forstar anda bara de japanska orden jag sager, som namn pa tagstationer. Ibland vill jag bara dunka huvudet i vaggen av frustration for att de inte forstar vad jag forsoker saga. Filmen "Lost in translation" ar bara lightversionen av verkligheten. En o i havet med 99% homogen befolkning. Det paradoxala ar att de verkar sa internationella. Men hur internationell ar man om man inte kan kommunicera med manniskor utanfor sin egen o?!

Har pa studenthemmet bor manga olika studenter fran hela varlden som studerar alltifran japanska till science. En av dem ar fran Mexico och studerar det japanska samhallet, och han tycker inte om japan! Harom kvallen sa han till mig: "It's all a fake! They're just pretending to be modern and high-tech and international, but you can't use your VISA-card here, not use your mobile and no one speaks english. The hole schoolculture is sick! You should study the Korean school instead!" ...jo jag ar benagen att halla med.

Men trots dessa problem har jag anda genomfort min tripp som planerat, och det ar mycket tack vare deras fantastiska infrastruktur och alla hjalpsamma japaner. Imorse tog jag taget till Osaka och sag bunrakuforestallningen. For er som inte vet vad bunraku ar, sa kan man forenklat saga att det ar en mycket traditionell typ av dockteater dar bade hantverk och dockspel utfors med perfekt precision. Dockorna ar ca 1 m hoga och forestaller oftast samurajer och geishor, eller figurer fran den tiden. Varje docka spelas av tre personer, varav mastaren (som visar sitt ansikte) spelar huvud och hoger arm. Spelare nr tva spelar vanster arm, och den tredje spelar fotterna (dessa tva bar svarta huvor). Ibland var fem dockor inne pa scenen samtidigt = 15 spelare. Dessutom fanns berattare/sangare och shamisspelare, ofta ett flertal. Den 4 h langa forestallningen inneholl fem olika akter, med varsina uppsattningar spelare: En enorm dockteater! Scenen var som Dramatens och dar var fullsatt. Spelarna tas in som larlingar vid 14 ars alder och tranar sedan hart hela livet, med olika tortyrliknande metoder. Darfor ar dockteatern en utdoende konstart, sa berattarrosten i min engelska horlur. Jaha, dar ocksa, tankte jag.

Skont att vara tillbaka pa studenthemmet. Det har varit en intensiv helg och jag ar valdigt trott. Jag ar glad att jag faktiskt hann se allting jag hade tankt, och att jag klarade av att resa ensam i ett land dar jag inte forstar ett skvatt av informationen som ges. Nu ska jag sova!

Sara