Hej alla mina vanner!!!

Nu antligen kan jag na min blogg. Jag ar framme i Tokyo efter en lang och trottsam resa. Trottsam bla for att jag var sa exalterad! Kunde inte ova sa mycket pa flyget av all adrenalin och av ljuset uppifran nordpolen. Flighten gick over Skandinavien och Ryssland, och det var en stark upplevelse att titta ner pa glaciarerna och de hoga bergen i norra Sibirien fran 11000 m hojd i soluppgangen.

Nar jag landat var jag bade trott och forvirrad: alla skyltar ar inte alls pa engelska och japanerna kan endast forsta vissa engelska ord: inte konversera! Med nyckelordet "Narita express" fragade jag och en lika forvirrad svart skotte oss fram till tagstationen. Pa taget hade jag turen att sitta brevid en berest japanska som skulle at samma hall som jag. Sa jag slog folje med henne och hon guidade mig genom gigantiska tagstationer och forklarade allt jag inte forstod. Nar jag klev av pa Kokubunji-stationen hade jag bara ett telefonnummer till en svensk student som trygghet -vilken tur att han svarade pa det! Gustav motte mig i osregn och visade mig till universitetet och studenthemmet. Efter motet med professorn fick jag antligen ga hem till rummet och sova: nu vet jag hur jetlag kanns! Nar jag gick genom den breda allen med rosa och grona trad, stannade jag utanfor en hall med oppna dorrar dar svartmaskerade trapaksforsedda man tranade kendo med hoga skrik: det var magiskt!

Idag har jag besokt en bildlektion pa hogstadiet har. Kan inte beskriva allt. Bade filmade och fotade: ni far se sen! Intressant kansla nar 40 15-aringar vande sig mot mig och bugade unisont pa kommando! De var mycket ｄｉｓｃｉｐｌｉｎｅｒａｄｅ och lararen forelaste om japansk arkitektur. Eleverna kunde mer engelska an lararen.

Efterat var jag ledig och fragade min vardinna om hjalp att boka en biljett till Ghiblimuseet (=animerad film), man kan namligen inte bara ga dit. Hon fragade "can you bicykle?" och jag sa ja. Strax efter fann jag mig cyklande genom Tokyo i osregn med ett paraply fastsatt pa cykeln, efter en japansk student hon fixat fram att hjalpa mig: vi cyklade i nastan en timme! Jag filmade lite av farden. Om jag vetat besvaret hade jag inte bett henne utan istallet en av svenskarna.

Man ar verkligen handikappad har utan kunskaper i japanska. Men trots det har jag idag atit ensam pa restaurang, handlat i en bokaffar och kopt mat. Imorgon ska jag utforska tagnatet ytterligare och Shinjuku-omradet. Pa torsdag har en japansk student som ska till Goteborg i september ordnat ett "welcome-party" for mig. Alla ar sa snalla och hjalpsamma: jag kanner mig inte ensam fast jag ar det.

Sara