Är det ingen som läser min blogg längre?! Jag har inte fått några kommentarer på flera dagar. Egentligen fånigt att sitta här och längta så mycket efter det...jag inser hur bunden jag är till min grupp av människor här i världen. Har funderat mycket över individ-gruppförhållandet sedan jag kom hit till Japan. Jag har tänkt att vi svenskar är så individualistiska och Japanerna har en utpräglad gruppmentalitet. Det är till viss del sant, men mest en grov generalisering. Japanernas förkärlek för gruppen tar dock ofta roliga och ibland mycket tydliga uttryck. Som tex fenomenet att det en gör ska alla andra göra: ställa sin cykel där det inte är tillåtet bara för att någon annas står där eller ställa sig i kö bakom någon bara för sakens skull. De älskar också lagsporter och grupparbete, och överallt ser man grupper av vägarbetare, tjänstemän eller vakter...sällan en och en även om de oftast verkar överflödigt många. Samma sak gäller modet här, vilket är mycket mer homogent än hemma i Sverige, även om det förekommer utstickare förstås. Kvinnorna bär beiga ytterkläder och ofta extremt obekväma pumps, männen bär svarta kostymer...

När jag åkte tåget in till Shinjuku idag för att leta rätt på en verktygsaffär satt mannen brevid mig och läste en amerikansk dagstidning. Jag kan ju aldrig annars prata med någon pga språket, så jag inledde ett samtal med honom. Han kom från venezuela/USA och har varit här i tio år. Nu var han påväg tvärs över Tokyo för att köpa en våningssäng till sina barn. Jag frågade hur han skulle transportera hem den, men han visste inte...Vi talade mycket om japanerna och landets historia, och han slog hål på flera av mina fördomar. Han berättade om alla amerikanska trupper som finns i landet och om Japans militär och hur försvaret fungerar. Intressant! Han berättade också lyriskt om ögruppen Okinawa söder om Japan där han har bott i fem år. Att det är paradiset på jorden med subtropiskt klimat och en helt egen kultur, men också att 75% av de amerikanska trupperna är stationerade där...vilket inte lät så mysigt. Jag ska kolla upp ögruppen, det kanske skulle vara spännande att resa dit någon gång.

Det visade sig att han kände till affären jag letade efter, så jag fick en bra vägbeskrivning dit. Ett åtta våningar högt varuhus med bara konstnärs- och hantverksmaterial! Ett paradis för mig! Jag hittade det jag kom dit för, nämligen olika verktyg för dockmakeri: skulpteringsmejslar, modelleringsverktyg och pärlemorsand. Jag är helt fast i dockteatertankar igen, och denna resan kom mer att handla om det än animation som det var tänkt. Jag vill bara hem och göra dockor nu!!! Imorgon ska jag besöka en repetition på en marionetteater i närheten och på lördag ska jag åka ut till Nishikawas kuruma ningyo-teater och se verkstäder, dockor mm. (Kuruma ningyo är en variant av bunraku men med en spelare som sitter på en pall med hjul bakom dockan)

Men det främsta syftet med den här resan var ju att studera den japanska bildundervisningen. Imorgon gör jag sista besöket i skolan och på kvällen ska jag berätta för lärare och lärarstudenter om den svenska bildundervisningen. Nervöst men jag är hyfsat förberedd nu. Efteråt har de ordnat ett "good-bye-party" till mig...en vecka efter "welcome-partyt". Lite knasigt. Sedan ska jag bara vara turist i tre dagar innan hemresan.

Sara